A Quiet Place – Filmrecension



”Jag älskar dig. Jag har alltid älskat dig.”

Dessa är de sista orden som undertecknades av John Krasinski’s karaktär (Lee Abbott) i hans regidebut A Quiet Place (2018). Publiken träffas av den känslomässiga kärnan i hela filmen; en far som bekänner sin kärlek till sin dotter innan han sätter sitt liv på spel. Hans modiga beslut svarar på frågan som filmen ställer sig från början: ”Hur långt är föräldrar villiga att gå för att rädda sina barn?” Vi inser att fadern, även efter att ha bevittnat sin dotter få sin bror dödad – älskar henne fortfarande och skulle riskera sitt eget liv för henne.

Satt som på nålar hela bioupplevelsen

Jag älskade verkligen denna filmen. A Quiet Place är en av de mest spända och spännande upplevelserna jag haft på bio på ett tag. Karaktärerna är trovärdiga – och man kan inte låta bli att bry sig om dem. Men jag tror att en av de mest anmärkningsvärda sakerna med filmen är att även då filmen knappt innehåller någon dialog – lyckas den vara spännande. Minsta ljud familjen gör kan nämligen vara skillnaden mellan liv och död i ”A Quiet Place”.

Tekniskt sett är ”A Quiet Place” magnifik. Skådespelarinsatserna är utmärkta; framför allt av den unga skådespelerskan Millicent Simmonds. Hon spelar den döva dotter (Regan Abbott) – och eftersom hon är döv i verkligheten, passar den perfekt. Hon är lite gåtfull, men också varmhjärtad – så när hennes far bekänner att han älskade henne hela tiden, lägger hennes personlighet till känslomässigt inslag.

Äkta prestationer i ”A Quiet Place”

Skådespelarna John Krasinski och Emily Blunt är också gifta och har två barn i det verkliga livet, vilket förklarar lite varför prestationerna känns så äkta i ”A Quiet Place”. Det finns en vacker scen i filmen med sina äkta känslor, där de långsamt dansar bort till Neil Youngs ”Harvest Moon” i källaren. Trots den skräck som omger dem, låter Blunt  (Evelyn Abbott) lite musik spela  – så att de tillfälligt kan existera i en värld tillsammans med ljud.

Regissören har oss i ett järngrepp

Den fullständiga frånvaron av ljud skapar spänning i sig, där även det minsta ljudet märks av betraktaren. Regissören Krasinski har alltså total kontroll över publiken, och kan med detta manipulera vad publiken ska uppleva. Han bestämmer när vi ska vara rädda, när vi ska vara ledsna, när vi ska titta, eller närvi ska lyssna. Lägg märke till hur John Krasinski berättar att ett monster är nära; Han låter oss inte se monstret; men låter oss höra ljudet av monstrer dundra på golvet ovanför dem.

Filmen är vackert filmad och gjutet gör ett exceptionellt jobb för att förmedla sann terror och en äkta känsla av familjekärlek. Sammantaget är ”A Quiet Place” ett måste för alla fan av skräck eller fans av en riktigt bra bioupplevelse.